LAFMS del 3

Kvällens Café Knaster blir den sista delen i vår serie om det kreativa och vansinniga kollektivet, Los Angeles free music Society.

I de två tidigare programmen fokuserade vi främst på grupperna The Decayes, Airway och Smegma. Ikväll blir det mer av handplock av låtar och framträdande från de två samlingskassetterna Lightbulb - Emergency cassette, men också en stor dos av banden Doo-Dooettes och Rick Potts sidoprojekt Gothic hut.

Björn kommenterar:
Emergency Cassette vol. 1 & 2 är onekligen en bra utgåva att börja med för den som är intresserad av LAFMS breda ljudbild. Här finner vi en 46 låtar av helt olika slag. Allt från lo fi-symfonier och ljudkollage till folkdängor och postpunkskrän. Bland annat medverkar den lesbiska judiska folksångaren Phranc med en av sina tidigare låtar. Phranc var från början med i de två amerikanska synthpunkbanden Nervous gender och Catholic discipline innan hon bestämde sig för att gå solo. Låten hon medverkar med är en härlig feel good-historia vid namn I like life.

På samlingen finner man också en den lite smått bisarra elektroniska låten Dogs don't drive av artisten Dennis duck som varit inblandad i ett gäng andra LAFMSprojekt. År 1977 gav Dennis Duck ut en kassett vid namn (Dennis duck) Goes disco. Kassetten var bara tryckt i 20 exemplar och antagligen omöjlig att få tag i idag, men däremot kan man nu beställa den både på CD och lyxig dubbelLP utgåva på bolaget Poo Bah Records

I vanlig ordning blir det förstås en himla massa fikande med kaffesörplande och kakmumsande. Björn påstår sig ha funnit en ovanligt stor chokladbiskvi och Kalle är i vanlig ordning lite hemlig av sig.

LAFMS Del 2

Kalle kommenterar:
I kvällens program; som är det andra i följetången om LAFMS, kommer jag fokusera på Airway. Ursprungligen startades Airway som ett solo-projekt av Joe Potts - vars avsikt var att experimentera med subliminala budskap, under en vägg av noise. Vid livedebuten på Lace Gallery '78 bestod gruppen av ytterliggare sex medlemmar. Airway fortsatte att spela live under resterande del av '78; för att sedan splittras redan '79 (Med undantag för en återföreningsspelning '98, denna gång med arton musiker på scen). Debutspelningen på Lace Gallery och återföreningsspelningen '98, är idag de enda skivorna som finns utgivna med Airway - med undantag för ett fåtal medverkande på compilations, samman med andra LAFMS band. Trots deras korta existens och begränsade utgivning, kom de att bli en betydande influens för en kommande generation experimentalister och noiseartister; detta gör sig som tydligast i den japanska scenen, där b la Hijokaidan nämner dem som en av deras främsta inspirationskällor.

Björn kommenterar:
För min del blir det också en bra dos av LAFMS-orienterad musik. I kvällens program kommer jag nämligen presentera det obskyra bandet The Decayes.

The Decayes samtliga skivor kunde man tidigare ladda ner från bloggen Mutant sounds, men efter att frontmannen Ron Kane börjat smida planer på ett återsläpp har denna möjlighet nu upphört. Om ni aldrig hört talas om bandet så ska ni absolut inte känna er beklämda. Deras skivor kunde man bara komma över om man kände eller hängde i samma kretsar som bandet. Idag säljs skivorna för över 100$ på ebay.

The Decayes musik är verkligen vad man skulle kunna kalla för musik i DIY andan (do it yourself). Deras första två skivor, Ich bin ein Spiegelei och Accidental music är två spännande försök att leka med frijazzen och krautrockens arv på ett litet eget vis. Deras två senare skivor däremot, Not yet och HornetZ, är snarare lite lekfull postpunk med elektroniska inslag. Man kan också i deras samtliga alster finna en återkommande och ganska sjuk humor. Om jag ska försöka likna denna humorn med något annat bands sjuka humor, så känns möjligen den utflippade duon The Moldy peaches närmast till hands.

Mycket musik och lite snack (eftertanke)

Björn och Kalle kommenterar kvällen program:
Kvällens program behandlade de båda banden Smegma och L'infonie. Det blev onekligen en kavalkad av vansinniga ljudbilder i studion. Lite längre stycken spelades också, låtar upp emot 15 min, så mer musik än snack kan man säga att det blev denna gång.

Två styck delicatobollar spisades dessutom med glatt humör, trots tankarna kring det osmakliga namnet Smegma och deras omslag på skivan Pigs for lepers. För att stimulera er ytterligare tänkte vi lägga upp detta smakliga omslag här på sidan:

Enjoy!

Kanadensisk dadaism och andra upptåg.

Kvällens Café Kanster kommer köra hårt på avantgarde temat. Först ut kommer Björn presentera ett av sina favoritband - L'infonie

Björn kommenterar:
Slutet av sextiotalet är alltid en lyckad tid att titta närmare på. Den som intresserar sig för mer vansinnig och psykedelisk musik hittar alltid något av intresse. Inte minst på den Amerikanska kontinenten finner vi många nya spännande uttryck av både firjazz, psykadelika och pulserande electronica. Förutom oförglömliga band från U.S.A. som t ex Silver apples, The united states of America, Fifty foot hose och White noise, så fanns det en helt enastående och galen orkester från Kanada vid namn L'infonie.

L'infonie var en grupp bestående av hela 33 skolade musiker, aktiva mellan 1967-1974. Sammanlagt gav de ut fyra skivor titulerade Vol. 3, Vol. 33, Vol. 333 och Vol. 3333. Av de 33 musikerna som gruppen bestod av kunde man också främst urskilja tre ledande personer; Walter Bondreau som var den musikaliska drivmotorn, Raoûl Duguay som var den verbala drivmotorn och slutligen Claude St. Germain som kunde beskrivas som bandets berättare.

L'infonie var ett band som inte nöjde sig med det musikaliska mediumet. Förutom sina skivor så uttryckte de sig gärna genom poesi, teater, målningar, skulpturer m m, men om så bandet bara hade nöjt sig med att skriva sin historia genom musiken, hade det varit mer än nog. L'infonies musik och deras musikaliska bredd är nämligen något utan dess like. Ett nyckelord här är dadism. När man hör L'infonies arrangemang är det nämligen ganska svårt att veta om de bara driver med lyssnaren eller är seriösa. Allt kan nästan hända. En låt av The Beatles tolkas om till vad som mest påminner om ett soundtrack till en westernfilm, plötsliga frijazzsolon smygs in mitt i konventonella låtar (i den grad man kan prata om sådan på L'infonies skivor).

Förutom L'infonie blir det även mer musik från den amerikanska kontinenten. Dock rör det sig om Los Angles och snarare ett sällsap än en specifik grupp. Kalle kommer nämligen belysa LAFMS - Los Angeles free music society.

LAFMS var ett underjordiskt musiksällskap som startade i början av 1970talet på intiativ av Tom Recchion. Kollektivet var inspirerade av delvis Frank Zappa och Captain Beefheart men också en stor portion av frijazz och mer abstrakt musik. Musiken kollektivet skulle komma att producera var dock av ett något annat och mer udda slag. Några exempel på lite mer kända band som uppstod ur sällskapet är: Smegma, Airwaves, Le forte four och Doo-Dooettes.

Skrän skrän och mera skrän.

Måndagens program i Café Knaster var ett program i punkens anda, kan man säga. Programmet riktade in sig främst på genren noiserock.

Vad exakt man ska lägga inom den genrebeskrivning var inte redaktionen riktigt enade om, men band som Steve Albini kan kopplas till (Big black, Rapeman, Shellac), är en bra riktlinje.

Man skulle kunna prata om ett möte mellan industri och punk, men influenser av blues och no wave finns även att finna. I måndagens program lyfte även redaktionen fram lite mer nutida artister med anknytning till New Yorkscenen.

Nästa veckas program kommer bjuda på ännu mera musik av det skräniga slaget. Vi kommer då att köra lite av en fortsättning på temat noiserock. Dels blir det det oförglömliga bandet Brainbombs, som vi inte hann med att spela, och dels kommer det en rejäl dos av det bortglömda ameriknsa bandet Vox pop, som Björn hävdar gjorde en av de första noiserocklåtarna.