Julavslutning.

Ikväll sänder vi för sista gången den här terminen. På menyn står det gott om jultugg och glöggande samt en och annan udda jullåt. Vi är två ganska sega människor som dessvärre allt förofta fastnar i det förflutna istället för att upptäcka nya spännande artister. Av denna andledning kommer vi nog inte göra någon sådan där riktigt präktig och fin årssumering, men en och annan gamla dänga från 2007 blir det nog ändå... Troligen lite tyskt, lite franskt och lite glögg.

(Japanspecial del 6)

Bland skivsamlare finns en tendens att hysa en väldig entusiasm över olika artister och alster som känns före sin tid, inte minst när det rör sig om pionjärer inom de musikgenrer som vi idag kallar för electro och techno. Tidigare i vår serie om den japanska musiken har vi spelat artister som Ryuichi Sakamoto och Sympathy nervouse. Ikväll ska vi återvända delvis till Sakamoto men främst till de bolag där Sympathy nervouse gav ut sina underbara skivor, nämligen Vanity records.

Björn kommenterar:
En del finner nöjet att rota fram skivor av Bruce Haack som exempel på en föregångare till mutant disco eller en mer funkig elektronisk musik. Andra hyllar Giorgio Moroders fantastiska elektroniska discoproduktioner, som om hans skiva "From here to eternity" tillintetgjorde allt vad electroclashen stod för.

Personligen tycker jag det är tämligen ointressant med vem som var först eller vem som myntade olika genrebegrepp. Inte heller håller jag för öronen om någon försöker kopiera en äldre musiktradition som musiksnobbar anser är passé. Samtidigt måste jag erkänna att jag blir en smula knäsvag när jag hör en platta från tidigt 1980-tal, som känns ack så spännande p g a dess extraordinära ljudbild.

När jag hör skivor från det japanska bolaget Vanity records kan jag inte låta bli att känna likadant. En del finner kanske musiken en smula entonig, upprepande och emellanåt lite för minimalistisk, men jag tycker snarare att den är atmosfärisk drivande och stundvis magisk. Det finns något otroligt snyggt i den lite smått lo-fi-aktiga skivan "Divin" av Tolerance, eller den mekaniska känslan i Normal brains fullängdare "Ready made".

I kvällens Café Knaster kommer vi att ägna en del tid till de två ovan nämnda skivorna från Vanity, samt lite andra utgåvor. En av dessa kommer att överbrygga våra två japanska teman, nämligen skivan Aunt Sally där den japanska musikern Phew debuterade.

Just att hennes debut var ett samarbete vittnar om hennes kommande musikkarriär. Det som delvis gjort Phew väldigt känd är hennes samarbeten med olika smått legendariska artister. Hennes två första soloskivor (under namnet Phew) producerades av Ryuichi Sakamoto och den oförglömlige Conny Plank. På sina fyra fullängdare har dessutom artister som Holger Czukay (Can, student till Stockhausen), Jaki Liebezeit (Cans trummis), Chrislo Haas (Liaisons Dangereuses, DAF) och Alexander Hacke (Einstürzende Neubauten, Sprung aus den Wolken) medverkat.

Kalle kommer idag att lägga oljudsmaskinerna på hyllan ett tag och låta oss avnjuta lite mer ambienta verk. Kalle kommer att presentera de ganska obskyra skivorna av LSD och Ego trip av Oikawa Hiroshi & Satoshi Katayama som då kallad sig Nord. Under 1980-talet pysslade de här två herrarna med att i en slags krautrockanda, fast betydligt mer elektroniskt och avskalat, bygga upp ambienta melodier av det mer kyligare och kusligare slaget. Sammanlagt gav de ut tre fullängdare och en livekassett.

Pubertala scenshower och rebelliska upptåg (Japanspecial del 5)

Ikväll det här.

...och även det pubertala bandet

The Gerogerigegege.

Vi i Café Knaster ser fram emot en vrikad fikastund!

Dessutom har Björn ännu en gång varit flittig och bakat en kaka.

Psykadliska tongångar och massivt muller (Japanspecial del 4)

Medan Kalle ikväll fortsätter in på det senare 1980-talet kommer Björn ikväll att återvända till 1970-talet. Denna gång blir det dock inga direkt elektroniska ljud vi kommer få ta del av, utan snarare ett ack så spännande psykadeliskt sound. Först ut är musikern Osamu Kitajima. Kitajima började som ung i bandet The Launchers på 1960-talet och blev tillsammans med sin kusin Yuzo Kayama välkända i hela Japan. För Kitajima blev detta en knuff in musikbranchen. De kommande åren var han verksam i England och fick chansen att både producera reklammusik och jinglar samt även att samarbete med kändisar som Paul Rogers och Al Kooper.

Vad som gör att vi i Café Knaster är så intresserade av Kitajima är dock det vägval han valde efter sin vistelse i England. När han hade kommit tillbaka till Japan ägnade han stor tid till att bemästra den traditionella japanska musiken, vilket skulle leda till utformandet av Kitajimas egna sound. Under 1970-talet kom han att producera en rad fantastiska skivor med en ljudbild där den traditionella musiken sammanfördes med en mix av skön modern popmusik.

I kvällens Café Knaster ska vi ta och lyssna lite närmre på Kitajimas fantastiska skiva Benzaiten från 1974. Förutom detta ska vi också bjuda på en fin dos av en annan nyligen återsläppt godbit från 1970-talet. Det blir det tjockrökiga, stökiga och självbetitlade albumet av den lite mer obskyre artisten Shinki Chen, som även gjorde musik tillsammans med Joey Smith och Masayoshi Kabe under namnet Speed, Glue & Shinki. Vi vet inte så mycket om Shinki, men skivan säger oss onekligen en del. Vi möts av en härlig ström av äkta 70-talsorglar och funkinga gitarrsolo ackompanjerade med den karismatiske Shinkis lagom pårökta röst.

Kalle kommer ikväll låta länka ihop den gamla och den nya generationen av noiseartister genom bandet Incapacitants. Likt tidigare band vi pratat om (Hijokaidan, Hanatarash) är Incapacitants inte lika kända för sina våldsamma liveframträdande. Mestadels av anledningen att de sällan spelade live eller turnerade. De båda medlemmarna, Toshiji Mikawa och Fumio Kosakai, var för övrigt med i Hijokaidan. Verksamma i den dåvarande scenen i Osaka, formade de två affärsmännen ett sound som skulle bli allt aggressivare och spännande med åren.

Hög och låg kultur (Japanspecial del 3)

Förra veckans Café Knaster var det tänkt att Kalle skulle presentera de båda banden Merzbow och Hanatarash. Nu blev det så att bara Merzbow blev hörda, men ikväll kommer Kalle istället enbart ägna sig åt Hanatarash. Istället för Hanatarsh förra veckan spelade vi dessutom ett stycke från skivan Edo från 1978. En skiva som kan beskrivas som ett möte mellan traditionell japansk musik och elektroniska landskap i stil med tyska Tangarine dream. Skivan är ett resultat av ett samarbete mellan de tre musikerna Hideki Matsutake, Chojuro Kondoj och Masashi Komatsubara.

I kvällens Café Knaster blir det förutom en bra dos av Hanatarash, en hel del "finkulturell" musik. Björn ska presenter några stycken från den experimentella scenen under 1950- och 1960talet. Likt många andra länder vi denna tiden fanns det vid den akademiska fakulteten många verksamma musiker med ett intresse för den nya tekniken. Vid Tokyo national university of fine arts music var bland annat kompositörer som Toshiro Mayuzumi, Makoto Moroi, Joji Yuasa, Toshi Ichiyanagi, Toru Takemits mfl verksamma. Kvällens första låt blir ett tämligen långt stycke, så precis som förra gången får kvällens program lite av en aftonkonsetsstämning. Vi ska få höra resultatet av Toshiro Mayuzumis och Makoto Morois samarbete, en spännande komposition av abstrakta ljud och elektroniska klanger, namngiven Variations sur 7. Det blir också två mer fylligare ljudkollage, ett från Toru Takemitsu och ett till från Toshiro Mayuzumi.

Japansk kvällskonsert (Japanspecial del 2)

Kvällens Café Knaster kommer att bjuda på ett stycke musik på hela 18 minuter utan uppehåll. En liten kvällskonsert om man så vill. I vår andra del i programserien om den japanska musiken ska vi nämligen släppa in Takehisa Kosugis workshopsprojekt på konstskolan Bigakko under mitten av 1970-talet. I samband med studenternas examen presenterades en improvisationskonsert. Presentationen, där hela 10 musiker medverkade (bland annat den frijazzande gitarristen Kazuo Imai och improvisationsfolkartisten Chie Mukai m f l), spelades in och resultatet blev en skiva vid namn Recorded Live (July 13, 1976).

Skivan består av två spår, ca 18 min långa. Orkestern kallar sig East Bionic symphonia. I kvällens program hinner vi dessvärre bara med den första delen, men det är inte så illa det heller. För den ovane lyssnaren kan stycket kännas lite segt irriterande, men ger man sig bara tid till att fina ro och leva sig in så uppstår snart ett tämligen andligt rum. Man märker dessutom snart att musiken tycks eskalera i ett väldigt behagligt och gripande tempo.

Andra halvan av programmet kommer tilldelas Kalles iver och entusiasm för den första generationen av noisemusiker. I förra programmet fick vi bland annat höra några klassiska stycken av legendariska Hijokaidan. Ikväll Bjuder Kalle på låtar från välkända Merzbow och det vilda bandet Hanatarash. Merzbow är förutom en av de första noiseartisterna, troligen den artisten som släppt mest material av alla. Vi pratar här om över flera hundra utgåvor.

Om Merzbow är känd för att vara produktiv så kan man utan tvekan säga att Hanatarash är känd för att vara destruktiv. Att se Hanatarash live betyder alltid ett visst risktagande. Mest uppmärksammad blev kanske Hanatarash när han (Yamatsuka Eye) förstörde scenen med en grävskopa.

Ikväll har Björn med sig en brun påse med konditorivaror. Det ryktas om att biskviernas smakupplevelser ska utforskas under kvällen

Japanska muppar och vulgära skrän (Japanspecial del 1)

Förra veckans program i Café Knaster var det sista i vår serie om Los Angeles Free Music Society (LAFMS). Ikväll kommer vi ta en tur över Stilla havet för att starta en programserie om den japanska musiken. Serien kommer troligen att pågå tills terminen slut och vi kommer att beröra ett brett spektrum av olika musikformer från 1970-talet och framåt.

Kvällens program kommer dock inte fokusera så mycket på den japanska 70-tals scenen utan snarare på 80-tals scenen. Kalle kommer presentera vad man skulle kunna kalla för den första generationen av noise artister. Grupper som Incapacitants, Hanatarash och Hijokaidan gjorde sig tidigt kända för sin brutala ljudbild och sina oförglömliga liveframträdande där nästan vad som helst kunde hända, åtminstone så länge det hade med skadegörelseatt göra .

Björn kommer presentera en akt minst lika utflippad, men inte lika brutal. Det rör sig om de två japanerna Kaoru Todoroki och Yuji Asuka som tillsammans var bandet Picky picnic. Det finns inte många band som kan jämnföras med Picky picnic, de leker i en genre som det bara finns ett fåtal band som kommer nära. Exempel på sådana band skulle kanske vara det tyska mångsysslande bandet Der Plan, eller de ökända vansinniga bandet The Residents. Två band helt utan gränser när det gällde visuella- såkväl som musikaliska uttryck.

När det kommer till bandet Picky picnic är det dock främst den lekfulla musikaliska biten som står i centrum. En del upplever deras musik som en aningen pervers och på en blogg beskrev en skribent deras musik som "Like being molested by a gang of muppets".

Björn kommenterar:
Nog för att det finns något ganska obehagligt över Picky picnics överdrivna gullighet och barnslighet, men själv har jag aldrig upplevt det som en antastning. Snarare en invit, en inbjudan till sagolandet. Den japanska animeregissören Hayao Miyazakis fansivärld känns nära till hands här. Ibland är det nästan som om Picky picnic målar upp ett scenario ur en av hans filmer. Man föreställer sig små lurviga djur som kryper fram ur hörnen, börjar bygga en flygmaskin eller packar för att åka ut på äventyr.

Förutom lite mer vild musik kommer det i kvällens program bjudas på en fin dos av tidig techno/electronica. När det kommer till den japanska scenen finns den nämligen många akter från tidiga 1980-talet som känns ack så före sin tid.

Musikern Ryuichi Sakamoto, som kanske är mest känd för sitt medlemskap i synthpopbandet Yello Magic Orchestra, eller sina samarbeten med David Sylvian, gjorde i början av 1980-talet en helt oförglömlig platta vid namn B-2 unit.

Samtidigt gav även japanen Yosihumi Niinuma under namnet Sympathy nervous ut sin självbetitlade debuttskiva. Även denna är ett väldigt spännande alster fylld av rytmisk electronica.

I kvällens Café knaster kommer ni få höra utvalda låtar från båda skivorna, men som inte det vore nog kommer även en gäst till studion. Erik Westerman från radio AFs indieprogram Tandem pop kommer på besök med famnen fylld av nybakade bullar. Till dessa läckerheter ska han spela en dos lite nyare japansk musik. I vanlig ordning blir det troligen några koppar kaffe och kanske någon lyxig bakelse. Vi hoppas du är där för att fika med oss (kl 22-23, 99.1 mhz, radio AF)

LAFMS del 3

Kvällens Café Knaster blir den sista delen i vår serie om det kreativa och vansinniga kollektivet, Los Angeles free music Society.

I de två tidigare programmen fokuserade vi främst på grupperna The Decayes, Airway och Smegma. Ikväll blir det mer av handplock av låtar och framträdande från de två samlingskassetterna Lightbulb - Emergency cassette, men också en stor dos av banden Doo-Dooettes och Rick Potts sidoprojekt Gothic hut.

Björn kommenterar:
Emergency Cassette vol. 1 & 2 är onekligen en bra utgåva att börja med för den som är intresserad av LAFMS breda ljudbild. Här finner vi en 46 låtar av helt olika slag. Allt från lo fi-symfonier och ljudkollage till folkdängor och postpunkskrän. Bland annat medverkar den lesbiska judiska folksångaren Phranc med en av sina tidigare låtar. Phranc var från början med i de två amerikanska synthpunkbanden Nervous gender och Catholic discipline innan hon bestämde sig för att gå solo. Låten hon medverkar med är en härlig feel good-historia vid namn I like life.

På samlingen finner man också en den lite smått bisarra elektroniska låten Dogs don't drive av artisten Dennis duck som varit inblandad i ett gäng andra LAFMSprojekt. År 1977 gav Dennis Duck ut en kassett vid namn (Dennis duck) Goes disco. Kassetten var bara tryckt i 20 exemplar och antagligen omöjlig att få tag i idag, men däremot kan man nu beställa den både på CD och lyxig dubbelLP utgåva på bolaget Poo Bah Records

I vanlig ordning blir det förstås en himla massa fikande med kaffesörplande och kakmumsande. Björn påstår sig ha funnit en ovanligt stor chokladbiskvi och Kalle är i vanlig ordning lite hemlig av sig.

LAFMS Del 2

Kalle kommenterar:
I kvällens program; som är det andra i följetången om LAFMS, kommer jag fokusera på Airway. Ursprungligen startades Airway som ett solo-projekt av Joe Potts - vars avsikt var att experimentera med subliminala budskap, under en vägg av noise. Vid livedebuten på Lace Gallery '78 bestod gruppen av ytterliggare sex medlemmar. Airway fortsatte att spela live under resterande del av '78; för att sedan splittras redan '79 (Med undantag för en återföreningsspelning '98, denna gång med arton musiker på scen). Debutspelningen på Lace Gallery och återföreningsspelningen '98, är idag de enda skivorna som finns utgivna med Airway - med undantag för ett fåtal medverkande på compilations, samman med andra LAFMS band. Trots deras korta existens och begränsade utgivning, kom de att bli en betydande influens för en kommande generation experimentalister och noiseartister; detta gör sig som tydligast i den japanska scenen, där b la Hijokaidan nämner dem som en av deras främsta inspirationskällor.

Björn kommenterar:
För min del blir det också en bra dos av LAFMS-orienterad musik. I kvällens program kommer jag nämligen presentera det obskyra bandet The Decayes.

The Decayes samtliga skivor kunde man tidigare ladda ner från bloggen Mutant sounds, men efter att frontmannen Ron Kane börjat smida planer på ett återsläpp har denna möjlighet nu upphört. Om ni aldrig hört talas om bandet så ska ni absolut inte känna er beklämda. Deras skivor kunde man bara komma över om man kände eller hängde i samma kretsar som bandet. Idag säljs skivorna för över 100$ på ebay.

The Decayes musik är verkligen vad man skulle kunna kalla för musik i DIY andan (do it yourself). Deras första två skivor, Ich bin ein Spiegelei och Accidental music är två spännande försök att leka med frijazzen och krautrockens arv på ett litet eget vis. Deras två senare skivor däremot, Not yet och HornetZ, är snarare lite lekfull postpunk med elektroniska inslag. Man kan också i deras samtliga alster finna en återkommande och ganska sjuk humor. Om jag ska försöka likna denna humorn med något annat bands sjuka humor, så känns möjligen den utflippade duon The Moldy peaches närmast till hands.

Mycket musik och lite snack (eftertanke)

Björn och Kalle kommenterar kvällen program:
Kvällens program behandlade de båda banden Smegma och L'infonie. Det blev onekligen en kavalkad av vansinniga ljudbilder i studion. Lite längre stycken spelades också, låtar upp emot 15 min, så mer musik än snack kan man säga att det blev denna gång.

Två styck delicatobollar spisades dessutom med glatt humör, trots tankarna kring det osmakliga namnet Smegma och deras omslag på skivan Pigs for lepers. För att stimulera er ytterligare tänkte vi lägga upp detta smakliga omslag här på sidan:

Enjoy!

Kanadensisk dadaism och andra upptåg.

Kvällens Café Kanster kommer köra hårt på avantgarde temat. Först ut kommer Björn presentera ett av sina favoritband - L'infonie

Björn kommenterar:
Slutet av sextiotalet är alltid en lyckad tid att titta närmare på. Den som intresserar sig för mer vansinnig och psykedelisk musik hittar alltid något av intresse. Inte minst på den Amerikanska kontinenten finner vi många nya spännande uttryck av både firjazz, psykadelika och pulserande electronica. Förutom oförglömliga band från U.S.A. som t ex Silver apples, The united states of America, Fifty foot hose och White noise, så fanns det en helt enastående och galen orkester från Kanada vid namn L'infonie.

L'infonie var en grupp bestående av hela 33 skolade musiker, aktiva mellan 1967-1974. Sammanlagt gav de ut fyra skivor titulerade Vol. 3, Vol. 33, Vol. 333 och Vol. 3333. Av de 33 musikerna som gruppen bestod av kunde man också främst urskilja tre ledande personer; Walter Bondreau som var den musikaliska drivmotorn, Raoûl Duguay som var den verbala drivmotorn och slutligen Claude St. Germain som kunde beskrivas som bandets berättare.

L'infonie var ett band som inte nöjde sig med det musikaliska mediumet. Förutom sina skivor så uttryckte de sig gärna genom poesi, teater, målningar, skulpturer m m, men om så bandet bara hade nöjt sig med att skriva sin historia genom musiken, hade det varit mer än nog. L'infonies musik och deras musikaliska bredd är nämligen något utan dess like. Ett nyckelord här är dadism. När man hör L'infonies arrangemang är det nämligen ganska svårt att veta om de bara driver med lyssnaren eller är seriösa. Allt kan nästan hända. En låt av The Beatles tolkas om till vad som mest påminner om ett soundtrack till en westernfilm, plötsliga frijazzsolon smygs in mitt i konventonella låtar (i den grad man kan prata om sådan på L'infonies skivor).

Förutom L'infonie blir det även mer musik från den amerikanska kontinenten. Dock rör det sig om Los Angles och snarare ett sällsap än en specifik grupp. Kalle kommer nämligen belysa LAFMS - Los Angeles free music society.

LAFMS var ett underjordiskt musiksällskap som startade i början av 1970talet på intiativ av Tom Recchion. Kollektivet var inspirerade av delvis Frank Zappa och Captain Beefheart men också en stor portion av frijazz och mer abstrakt musik. Musiken kollektivet skulle komma att producera var dock av ett något annat och mer udda slag. Några exempel på lite mer kända band som uppstod ur sällskapet är: Smegma, Airwaves, Le forte four och Doo-Dooettes.

Skrän skrän och mera skrän.

Måndagens program i Café Knaster var ett program i punkens anda, kan man säga. Programmet riktade in sig främst på genren noiserock.

Vad exakt man ska lägga inom den genrebeskrivning var inte redaktionen riktigt enade om, men band som Steve Albini kan kopplas till (Big black, Rapeman, Shellac), är en bra riktlinje.

Man skulle kunna prata om ett möte mellan industri och punk, men influenser av blues och no wave finns även att finna. I måndagens program lyfte även redaktionen fram lite mer nutida artister med anknytning till New Yorkscenen.

Nästa veckas program kommer bjuda på ännu mera musik av det skräniga slaget. Vi kommer då att köra lite av en fortsättning på temat noiserock. Dels blir det det oförglömliga bandet Brainbombs, som vi inte hann med att spela, och dels kommer det en rejäl dos av det bortglömda ameriknsa bandet Vox pop, som Björn hävdar gjorde en av de första noiserocklåtarna.

Café Knaster rekommenderar:

The Space Between - fas 2

En utsänd delegation från organisationen besökte nyligen ett observatorium och fick i ett teleskop bevittna M-13, ett globulärt stjärnkluster som räknas till ett av universums äldsta objekt (kanske äldre än själva universum). Bilden som mötte våra ögon var i sig cirka tusen år gammal, eftersom ljuset färdats långväga. M-13 var inspirerande, inte minst i sitt avslappnade förhållande till trender. Det gav oss ny energi och interstellär glädje, och vi beslöt oss för att trycka på den gröna knappen och inleda: FAS 2

THE SPACE BETWEEN

Ur fas i tiden - Med örat i vakuum

Tangopalatset,

Amiralsgatan 47,

Karlskronaplan

Lördag 29 september,

klockan 21 - 03

40 kronor

kraut, progressive, minimal synth, postpunk, ambient, industri, folk, hawaii, frijazz, soundtracks, text-ljud-komposition...

LIVE: Kompjotr Eplektrika

Stenkake-DJ, foajén: Stupor Schwärze

Denna gång utlovas ett specialinrett himlaskepp som kommer att föra oss långt bortom gränserna för det hittills möjliga. Risk för rymdsjuka. Alla bekvämligheter ombord, inklusive bar med lägre kosmiska priser mellan jordtimme 21 och 23.

De 20 resenärer som anländer till bryggan först föräras en optisk skiva med överlägsna klanger.

M13 is the best known of a class of objects called globular star clusters. They are generally groups of several hundred thousand stars in a distinctly spherical shape that occupy a halo region around the central bulge of spiral galaxies, such as our own Milky Way galaxy. They also are some of the oldest objects in the universe based on studies of the concentrations of elements within the constituent stars. In the cores of such clusters, the stars are more than 500 times closer together than in normal space.

Mintkakor och politiskt vemod.

Kvällens Café Kanster kommer vrida upp volymen för två säregna britiska artister. Båda två kan kategoriseras som starkt politiska band och har kopplingar till 1980talets Londonscen. Vi pratar om de två tungviktarna; Muslimgauze och Bourbonese Qualk.

Björn kommenterar:
Jag har länge beundrat sheffieldbandet Cabaret Voltaire för sin musikaliska bredd och sitt spännande sound. Inte många band har producerat så många, och dessutom ruskigt bra, skivor av så olika ljudbilder.

Detta trodde i alla fall jag fram tills jag för ett år sen upptäckte londonbandet Bourbonese Qualk. Mitt första intryck var att detta rörde sig om ett new wave-band som tog ut svängarna, men efter en ganska andlig stund omgiven av deras mer gitarrplonksfyllda och lugna material, insåg jag att det rörde sig om något mycket större. Bourbonese qualk gör skrämmande, aggressiv, lugnande, drivande, psykande, meditativ och ibland dansant musik.

Man skulle kunna göra det enkelt för sig och snacka om ytterligare ett industriband som gärna var experimentella av sig, men man missar då nog den medvetenhet i Bourbonese qualks komponerande, som hör samman med det ideologiska uttrycket. Skivan Preparing for power är en direkt tonsättning av den turbulens och det klimat som den spelades in i, det kaotiska London under Thatcherregimens ledning.

Bourbonese qualk spelade in större delen av sin skivor i studion i Ambulance station, en ockuperad byggnad och ett anarkistcenter. Här organiserades spelningar och aktioner och det var även huvudbasen för deras egna skivbolag, Recloose organisation. På bolaget gavs, förutom deras egna skivor ut, även de första skivorna med artisten Mulslimgauze (namnet är en ordvits - Muslin är en slags gasbinda, el. tyg som bland annat användas till gardiner).

Muslimgauze var Bryn Jones band, efter att bandet bytt namn från E.G. Oblique graph. Han skulle komma att släppa mer än 50 skivor och var en hängiven anhängare av både Hamas och PLO. Jones fick aldrig chans att besöka mellanöstern men med ett så otroligt kapital av utgåvor, alla tillägnade regionen och dess konflikter, så känns det nästan som han varit där. Hans sätt att arbeta var ofta genom collagemetoder och musiken bygger upp en puls och stämning genom rytmer och samplingar. Det är ibland nästan skrämmande medrykande och man får en intensiv och hektisk bild av orientaliska miljöer uppmålade för sig.

Den fjortonde januari, 1999, dog Bryn Jones efter att två veckor tidigare ha blivit inlagd på sjukhus för en blodsjukdom.

Enastående balans (Rec.: Wienerbröd från ICA Maxi, Malmö)

Betyg:
5/5
Vara:
Fruktwienerbröd
Inköpsplats/Fabrikat:
ICA Maxi, Malmö
Pris:
3 för 15kr

En av de konditorivarorna som jag konsumerat flttigast de senaste två åren är Wienerbrödet. Wienerbröd kan man köpa lite överallt och i olika varianter. Det finns Wienerbröd med choklad, frukt och/eller vanilj. Personlignen klarar jag bara av en av dessa sorter - Fruktwienerbrödet. Vanliga wienerbröd är nämligen så förbaskat torra. Det blir för mycket frasig och trist deg som allt för ofta innehåller för lite smör. Det måste helt enkelt till en smaskig glasyr, gelé och lite sköna bär för att få munnen att saftas.

När jag satte tänderna i ett Wienerbröd från ICA Maxi insåg jag direkt att dess bagare verkligen fattat vikten med den här balansen. Brödet var varken dränkt i smör eller snustorrt och mängden frukt och gelé samt fruktens smakstyrka la sig perfekt i munnen. Det var helt enekelt ett perfekt wienerbröd. Kort och gott, en självklar femma!

Wienerbröd och en fransk Nico

Kvällens Café Knaster kommer ägna en del tid till artisten Catherine Ribeiro och hennes skivor.

Björn kommenterar:
När jag under den tidiga våren 2007 försökte gräva ner mig i folkgenren och dess olika subgenrar (avantfolk, wierdfolk etc), så var det framför allt när jag kom i kontakt med den franska sångerskan Catherine Ribeiro som jag blev som mest lyrisk. Hon brukar ibland kallas för en fransk Nico. Det är en titel som passar henne bra men knappast beskriver henne till fullo. Ribeiro har en röst fylld av en alldeles förtrollande kraft. Hennes etiska bakgrund är en av anledningarna till denna dialektiska magi (hon är halvportugis), men framförallt är det hennes förmåga att låta orden rulla och vibbrera med en fantastisk styrka som får gåshuden att kryllas.

Men hennes karaktär och röst är bara hälften av musiken. Efter sitt framträdande i Jean-Luc Godards film "Les Carabiniers", där hon tärffade Patrice Moullet, formade hon tillsammans med Moullet bandet 2bis, som senare bytte namn till Alpes. De spelade vad man skulle kalla för avantfolk; en progressiv, vibrerande komposition som blandas med långa solo och explosioner av poesi och gitarrplonkerier. Deras musik är magisk, intensiv och stundvis meditativt.

Från 1969 och framåt producerade bandet en rad oförglömliga skivor. Min personliga favorit är "Ame debout" från 1972. Här får vi både en härlig dos instrumental folkmyseri men också en del exstatiska moment som i titellåten "Ame debout" eller i "Aria populalre" med sitt drivande gitarrkomp.

I vanlig ordning kommer förstås också en del konditorivaror att konsumeras i kvällens avsnitt. Ryktet påstår att Björn tagit med en äkta klassiker till kaffet - ett Wienerbröd.

Introduktion

Café Knaster
- en timme svårlyssnad musik för den fikasugne entusiasten

Det här är bloggen till radio AFs program Café Knaster. Programmet sänds varje måndag kväll mellan 22 och 23. För att lyssna kan man antingen ställa in sin radio på 99.1 eller lyssna live på stream på http://www.radioaf.com/ .

Café Knaster är ett program för dig som gillar udda musik, men också bakelser och kakor.
Vi spelar: Avant garde, exprimentiellt, drone, ambient, elektroakustisk, industri, power electronics, avant folk, wierd folk, progressive, zeuhl, artrock, frijazz m m

I varje program provas dessutom läckra kakor och bakelser. Lite kort om varje avsnitt och kommande avsnitt kommer du i framtiden att finna här på bloggen, samt recensioner av diverse konditorivaror.