(Japanspecial del 6)

Bland skivsamlare finns en tendens att hysa en väldig entusiasm över olika artister och alster som känns före sin tid, inte minst när det rör sig om pionjärer inom de musikgenrer som vi idag kallar för electro och techno. Tidigare i vår serie om den japanska musiken har vi spelat artister som Ryuichi Sakamoto och Sympathy nervouse. Ikväll ska vi återvända delvis till Sakamoto men främst till de bolag där Sympathy nervouse gav ut sina underbara skivor, nämligen Vanity records.

Björn kommenterar:
En del finner nöjet att rota fram skivor av Bruce Haack som exempel på en föregångare till mutant disco eller en mer funkig elektronisk musik. Andra hyllar Giorgio Moroders fantastiska elektroniska discoproduktioner, som om hans skiva "From here to eternity" tillintetgjorde allt vad electroclashen stod för.

Personligen tycker jag det är tämligen ointressant med vem som var först eller vem som myntade olika genrebegrepp. Inte heller håller jag för öronen om någon försöker kopiera en äldre musiktradition som musiksnobbar anser är passé. Samtidigt måste jag erkänna att jag blir en smula knäsvag när jag hör en platta från tidigt 1980-tal, som känns ack så spännande p g a dess extraordinära ljudbild.

När jag hör skivor från det japanska bolaget Vanity records kan jag inte låta bli att känna likadant. En del finner kanske musiken en smula entonig, upprepande och emellanåt lite för minimalistisk, men jag tycker snarare att den är atmosfärisk drivande och stundvis magisk. Det finns något otroligt snyggt i den lite smått lo-fi-aktiga skivan "Divin" av Tolerance, eller den mekaniska känslan i Normal brains fullängdare "Ready made".

I kvällens Café Knaster kommer vi att ägna en del tid till de två ovan nämnda skivorna från Vanity, samt lite andra utgåvor. En av dessa kommer att överbrygga våra två japanska teman, nämligen skivan Aunt Sally där den japanska musikern Phew debuterade.

Just att hennes debut var ett samarbete vittnar om hennes kommande musikkarriär. Det som delvis gjort Phew väldigt känd är hennes samarbeten med olika smått legendariska artister. Hennes två första soloskivor (under namnet Phew) producerades av Ryuichi Sakamoto och den oförglömlige Conny Plank. På sina fyra fullängdare har dessutom artister som Holger Czukay (Can, student till Stockhausen), Jaki Liebezeit (Cans trummis), Chrislo Haas (Liaisons Dangereuses, DAF) och Alexander Hacke (Einstürzende Neubauten, Sprung aus den Wolken) medverkat.

Kalle kommer idag att lägga oljudsmaskinerna på hyllan ett tag och låta oss avnjuta lite mer ambienta verk. Kalle kommer att presentera de ganska obskyra skivorna av LSD och Ego trip av Oikawa Hiroshi & Satoshi Katayama som då kallad sig Nord. Under 1980-talet pysslade de här två herrarna med att i en slags krautrockanda, fast betydligt mer elektroniskt och avskalat, bygga upp ambienta melodier av det mer kyligare och kusligare slaget. Sammanlagt gav de ut tre fullängdare och en livekassett.